Skiva #25
Har blivit mycket döds den senaste tiden och det kan skapa en serie av skivor här på fonogram.
The Sound Of Perseverance av Death (1998)
Death och deras bortgångne samt legendariske frontmann Chuck Schulinder gjorde många bra skivsläpp genom hela bandets livstid och en riktigt schyst dvd. Det här är deras sista skiva dom gjorde innan Chucks bortgång i cancer.
Om man har ett så enfaldigt namn och spelar Death Metal tror jag dom flesta tänker skrammel i plåtverkstan och en gorilla körd i en dokumentförstörare. Men här kommer ett skepp lastat med jävligt egensinnig döds, det är klart en med otränat öra kommer bara höra oväsen. Men det här bandet har alltid haft musiker med riktigt mycket finess och stor kunskap. Så låtskrivandet är väldigt bra och musiken är riktigt dynamisk, deras enskilda prestationer är alla fenomenala så här kommer ingen o-tight inspelning där bara tanken var god.
Valet av just denna skiva varr svårt, här sitter jag med hela discografin väl genomlyssnade och att välja här är som att välja vilket av sina barn är favoriten. Men efter en lång stunds beslutsångest blev det denna, men det är inte häller en rättvis bild, det är snarare roligare att lyssna igenom allt från start till slut. Höra hur dom började på Scream bloody gore plattan för att mogna och finslipas till den här skivan. Min slutsats är väll att man ska ha hört alla, och hemskt gärna sätt dvdn. Men gillar du att höra bra skit och inte vet vart du ska börja, gör det då här.
Mer tvetydigt en så kan det inte bli i mitt beslut. Men håll till godo så ska jag försöka leverera lite juletidsskrammel dom närmsta dagarna om inte julskinkan tar det bästa av mig.
Bästa låtarna:
Scavanger Of Human Sorrow
Bite The Pain
Spirit Crusher
Flesh And The Power It Holds
Voice Of The Soul
A Moment Of Clarity
Painkiller (mest för att det är lite roligt att dom gör en judas priest cover)
/P
Skiva #24
Palace of Mirrors av Estradasphere (2006)
Gillar man varierande musik stilar och blir lite lycklig av när man hör något band blanda salsa och punk (som exempel), då är detta något för dig!
Estradasphere är en grupp jag är väldigt dåligt bevrandrad med men som tur har jag vänner som kan upplysa mig.
Jag fick dom här starkt rekommenderade och skred genast till verket, slutsatsen är att dom är fenomenala!
En lista på vad dom blandar så bitt jag vet: Jazz, symphoni med stråkar, zigenar musik, kategorisk spel musik, Metal, rock n' roll, pop, lounge, expirementella ambienta grejer som jag inte kan sätta namn på men det får duga.
Som ni ser så är det en riktig gott och blandat påse som bara går att njuta av.
Deras band är ett drömm scenario, alla kommer in i replokalen med helt olika preferencer och knyter ihop det mot alla odds och gör det förbannat bra.
Helt klart värt tiden, tyvärr finns dom inte på Spotify men ni kommer säkert hitta dom ändå på något olagligt sätt ;)
Bästa låtarna:
Palace of Mirrors
A Corporate Merger
Colossal Risk
Smuggled Mutation
The Debutante
Flower Garden Of An Evil Man
Palace Of Mirror Reprise
The Return
/P
Skiva #23
Strange Place For Snow av Esbjörn Svensson Trio (2001)
För att tillrättavista E.S.T så borde jag igentligen göra något på alla deras skivor, men man har sina begränsningar...
Gillar man konceptet av jazz men inte när det går för långt så är detta det perfekta mellantinget, jag tror jag läste någonstans att dom kallade sig själva ett pop band med jazz influenser. Jag säger nog att det är åt helt andra hållet men bra sagt ändå.
Stillsam musik med poppiga inslag som funkar perfekt en grå höstdag som denna, igentligen kanske deras senaste skiva Leucocyte hade gjort sig bättre på bloggen idag men den här ligger varmare om hjärtat.
Den här musiken är väldigt najs att slå på i ipoden/bilen när man ska ta sig från A till B men även som bakgrunds musik bara för att fylla ett rum med ljud. Nu ska jag inte vara någon slags Martha Stewart och säga vilken konfetti ni bör ha för att göra stämmningen bättre. Men helt klart skön musik.
Jag kan säga redan nu att om ni gillar det här så kan ni kolla upp ett band som heter; The Bad Plus.
Ett par jänkare som också gör rolig jazz att lyssna på.
Bästa låtarna:
Serenade For The Renegade
Behind The Yashmak
Bound For The Beauty Of The South
When God Created The Coffebreak
Carcrash
Southwest Loner
/P
Skiva #22
Dags att hylla "The Boss"
Greetings From Asbury Park N.J av Bruce Springsteen (1973)
Hans första studioplatta, klart den mest spännande att lyssna på. Grunden som skulle formas till den Bruce vi känner idag.
Jag kom inte i kontakt med den här plattan först, när jag blev påtänkt i sängakmmaren hade farsan stuvat undan sin LP samling och köpt en cd spelare och inte orkat köpa om alla skivorna så det var begränsat.
Men jag växte upp med The Boss i spelaren och har alltid gillat honom, han har gått i intresse perioder. När jag fick höra den här skivan första gången minns jag att det var i helt rätt tilfälle, man hade spelat sönder born to run plattan och övriga. Då köpte pappa den är och sa att den här måste jag lyssna på. Det var "love at first sight", hade aldrig hört Bruce låta så här. Men det var precis den Bruce jag behövde just då.
Nu hänger den på min lilla Bruce springsteen hall of fame över sängen tillsammans med ett par andra LPs, man drömmer sig bort till dom glada sommardagarna man såg honom på Ullevi och förra sommaren på stadion. Det här är klart en av hans bästa skivor så gillar ni Bruce för något anant än Born In The USA låten så lyssna! Som Little Steven Van Zandt skulle sagt; IT'S BOSS TIME!
Bästa låtarna:
Blinded By The Light
Mary Queen Of Arkansas
Lost In The Flood
For You
Spirits In The Night
/P
Greetings From Asbury Park N.J av Bruce Springsteen (1973)
Hans första studioplatta, klart den mest spännande att lyssna på. Grunden som skulle formas till den Bruce vi känner idag.
Jag kom inte i kontakt med den här plattan först, när jag blev påtänkt i sängakmmaren hade farsan stuvat undan sin LP samling och köpt en cd spelare och inte orkat köpa om alla skivorna så det var begränsat.
Men jag växte upp med The Boss i spelaren och har alltid gillat honom, han har gått i intresse perioder. När jag fick höra den här skivan första gången minns jag att det var i helt rätt tilfälle, man hade spelat sönder born to run plattan och övriga. Då köpte pappa den är och sa att den här måste jag lyssna på. Det var "love at first sight", hade aldrig hört Bruce låta så här. Men det var precis den Bruce jag behövde just då.
Nu hänger den på min lilla Bruce springsteen hall of fame över sängen tillsammans med ett par andra LPs, man drömmer sig bort till dom glada sommardagarna man såg honom på Ullevi och förra sommaren på stadion. Det här är klart en av hans bästa skivor så gillar ni Bruce för något anant än Born In The USA låten så lyssna! Som Little Steven Van Zandt skulle sagt; IT'S BOSS TIME!
Bästa låtarna:
Blinded By The Light
Mary Queen Of Arkansas
Lost In The Flood
For You
Spirits In The Night
/P
Skiva #21
Back to the roots... again.
Storm Of The Light's Bane av Dissection (1995)
Jag kommer ifrån det men trillar tillbaka ner i diket med jämna mellanrum i vanlig ordning.
Jag kan inte komma ifrån att Dissection från Göteborg 1993 och 1995 släppte två äckligt bra skivor, den här är en av dom.
När man tänker Dissection då tänker man... black metal? Igentligen inte, dom ville kalla den musik dom gjorde för "Anti-cosmic metal of death" vilket är ett ganska löjligt namn baserat på bandets religösa preferenser. Just den biten gick över styr på deras come-back skiva Reinkaos 2006 enligt mig.
Men deras musik är inte riktigt black metal, de spelar något helt annat. Visst har dom riff som är väldigt black men i överlag inte. För lyssnar man på saker som t.ex burzum så hör man att det handlar om något helt annat.
Vad gjorde dom som var speciellt igentligen? Alvarligt talat vet jag faktiskt inte. Men en dag plockade Jon Nödtveit upp en gitarr med en vision om hur musik ska låta, och han gjorde precis det.
Det är lite otajt ibland och ljudbilden är helt banal, så mycket reverb har nog ingen använt på ett trummset förutom Phil Collins. Fast det är absolut fenomenalt.
Liknande musik kan bli stelt och tappa scharmen med åren medans Dissection förblir äckligt bra och ett sant nöje att lyssna på.
Jag säger inte att de gjorde plattor som Dark Side Of The Moon och blir förevigade med den musik dom gjorde. Men dom lämmnade ett bestående intryck med sina tre skivor, och jag tror dom kommer finnas kvar som en milstolpe för svensk musik. Jag börjar låta lite väl blödig och det här kan vara lite svårsmält för de flesta, men vill ni prova något annat så är det här ett jävligt bra ställe att börja.
Jag sitter själv just nu och tänker tillbaka på de fantastiska come-back conceterna de genomförde efter att Jon frigivits från sin fängelsedom och sedan efter vad de kallade "midsummer massacre" på hovet tog han sitt liv för att han var i enklaste mening; klar.
Bästa låtarna:
Nights Blood
Unhallowed
Where Dead Angels Lie
Retribution - Storm Of The Light's Bane
Thorns Of Crimson Death
Soulreaper
Son of Mourning
Jon Andreas Nödtveidt
28 juni 1975 - 13 augusti 2006
/P
Storm Of The Light's Bane av Dissection (1995)
Jag kommer ifrån det men trillar tillbaka ner i diket med jämna mellanrum i vanlig ordning.
Jag kan inte komma ifrån att Dissection från Göteborg 1993 och 1995 släppte två äckligt bra skivor, den här är en av dom.
När man tänker Dissection då tänker man... black metal? Igentligen inte, dom ville kalla den musik dom gjorde för "Anti-cosmic metal of death" vilket är ett ganska löjligt namn baserat på bandets religösa preferenser. Just den biten gick över styr på deras come-back skiva Reinkaos 2006 enligt mig.
Men deras musik är inte riktigt black metal, de spelar något helt annat. Visst har dom riff som är väldigt black men i överlag inte. För lyssnar man på saker som t.ex burzum så hör man att det handlar om något helt annat.
Vad gjorde dom som var speciellt igentligen? Alvarligt talat vet jag faktiskt inte. Men en dag plockade Jon Nödtveit upp en gitarr med en vision om hur musik ska låta, och han gjorde precis det.
Det är lite otajt ibland och ljudbilden är helt banal, så mycket reverb har nog ingen använt på ett trummset förutom Phil Collins. Fast det är absolut fenomenalt.
Liknande musik kan bli stelt och tappa scharmen med åren medans Dissection förblir äckligt bra och ett sant nöje att lyssna på.
Jag säger inte att de gjorde plattor som Dark Side Of The Moon och blir förevigade med den musik dom gjorde. Men dom lämmnade ett bestående intryck med sina tre skivor, och jag tror dom kommer finnas kvar som en milstolpe för svensk musik. Jag börjar låta lite väl blödig och det här kan vara lite svårsmält för de flesta, men vill ni prova något annat så är det här ett jävligt bra ställe att börja.
Jag sitter själv just nu och tänker tillbaka på de fantastiska come-back conceterna de genomförde efter att Jon frigivits från sin fängelsedom och sedan efter vad de kallade "midsummer massacre" på hovet tog han sitt liv för att han var i enklaste mening; klar.
Bästa låtarna:
Nights Blood
Unhallowed
Where Dead Angels Lie
Retribution - Storm Of The Light's Bane
Thorns Of Crimson Death
Soulreaper
Son of Mourning
Jon Andreas Nödtveidt
28 juni 1975 - 13 augusti 2006
/P
Skiva #20
Nu är det dags att ge Mean Streets sin tid i rampljuset.
Mean Streets av Mean Streets (2009)
Nicke Andersson har ett nytt projekt med Amir Chamdins från Infinite Mass. När Nicke Andersson gör något bör man lyssna, hans meritlista är lång. Som exempel tar vi iallafall; The Hellacopters, Entomed och Death Breath, om man vill veta mer är det utförligt beskrivet på wikipedia.
Det här bandet beskrevs av min bloggkolega som; rockabilly-Tarantino-sjuttiotals-soul och svängig post-punk-pop-rock. Det är en bra beskrivning i min bok också, för sitter man och dagrömmer kommer man på scener ur Tarantinofilmer där den här musik kan vara.
Som stilen beskrivs så förstår ni också att låtarnas stil varierar ordentligt och det är jävligt roligt att lyssna på, man hör smågrejer som man fastnar för.
Dom kommer att spela två datum på debaser nu i oktober så jag ska försöka komma dit på ett av dom, nån som ska med?
Skivan är splitter och det riktigt skön musik att lyssna på så surfa nu in på spotify! Eller så köper ni skivan, det är förvisso en ganska fattig skapelse med tunn booklet.
Bästa låtarna:
Born in 1974
Streetcar Named Desire
Time To Kill
Walking Stick
Bliss
Mean Street City
/P
Mean Streets av Mean Streets (2009)
Nicke Andersson har ett nytt projekt med Amir Chamdins från Infinite Mass. När Nicke Andersson gör något bör man lyssna, hans meritlista är lång. Som exempel tar vi iallafall; The Hellacopters, Entomed och Death Breath, om man vill veta mer är det utförligt beskrivet på wikipedia.
Det här bandet beskrevs av min bloggkolega som; rockabilly-Tarantino-sjuttiotals-soul och svängig post-punk-pop-rock. Det är en bra beskrivning i min bok också, för sitter man och dagrömmer kommer man på scener ur Tarantinofilmer där den här musik kan vara.
Som stilen beskrivs så förstår ni också att låtarnas stil varierar ordentligt och det är jävligt roligt att lyssna på, man hör smågrejer som man fastnar för.
Dom kommer att spela två datum på debaser nu i oktober så jag ska försöka komma dit på ett av dom, nån som ska med?
Skivan är splitter och det riktigt skön musik att lyssna på så surfa nu in på spotify! Eller så köper ni skivan, det är förvisso en ganska fattig skapelse med tunn booklet.
Bästa låtarna:
Born in 1974
Streetcar Named Desire
Time To Kill
Walking Stick
Bliss
Mean Street City
/P
Spontanköp (nästan)
En rekommendation genom en annan blogg som ledde till lite youtube och att jag var så illa tvungen att köpa skivan därefter. Som grädden på moset märkte jag att i den där lilla fina skivbutiken vid st. eriksplan hade ett bra Esbjörn Svensson utbud. De var dags att köpa den sista skivan dom gjorde innan han gick bort i en bilolycka.
En artikel om det: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1368291.svd
Det lär bli ett inlägg för eller senare, det är mycket nu som någon lite visare än jag själv sa.
En artikel om det: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1368291.svd
Det lär bli ett inlägg för eller senare, det är mycket nu som någon lite visare än jag själv sa.
Skiva #19
Har haft en paus men jag ska leverera som dek ommer till mig. Här har vi morgonens ljud.
Aqualung av Jethro Tull (1971)
Första gången jag hörde Jethro Tull var när Metallica vann en grammis för deras skiva Black Album.
Då sa nämligen Lars Ulrich i deras tacktal; We have to thank Jethro Tull for not putting out an album this year.
Jag satt där och tänkte, Jethro Tull? Men vafan, hur skulle dom kunna vara konkurans till Metallica? Dom är bara ett gäng gammla tjocka gubbar med fula skjortor och flöjtar.
De var då och nu är nu, nu har deras skiva Aqualung blivit etablerad i mitt bibliotek. Jag kommer ihåg när jag första gången hittade "Bill Baileys top ten prog rock" som var något inslag från ett brittiskt musikprogramm. Han listade den musikstil jag avdyrkade just då.
Jag kände igen standard reprtouaren i listan men Jethro Tull, Jag hade hört namnet men när jag såg dom där i sin ungdom så blev jag förtrållad. Jag får lägga till att dom har väldigt najs live frammträdanden.
Men det kom sig iallfall att jag lyssna på den här plattan av dom. En tvådelad koncept platta, som inte var meningen att vara en koncept platta.
Det är en väldigt jämn platta där nästan alla låtar har samma kvalité (inte hitvarning). Sjukt bra musik som alltid går ner som smör i min bok. Vad ska man säga, 70-talet i england hade något av det mest fantastiska mucicerandet som någonsin gjorts!
Bästa låtarna:
Aqualung
Cross-Eyed Mary
Mother Goose
Up To Me
My God
Hymn 43
Locomotive Breath
Wind Up
/P
Aqualung av Jethro Tull (1971)
Första gången jag hörde Jethro Tull var när Metallica vann en grammis för deras skiva Black Album.
Då sa nämligen Lars Ulrich i deras tacktal; We have to thank Jethro Tull for not putting out an album this year.
Jag satt där och tänkte, Jethro Tull? Men vafan, hur skulle dom kunna vara konkurans till Metallica? Dom är bara ett gäng gammla tjocka gubbar med fula skjortor och flöjtar.
De var då och nu är nu, nu har deras skiva Aqualung blivit etablerad i mitt bibliotek. Jag kommer ihåg när jag första gången hittade "Bill Baileys top ten prog rock" som var något inslag från ett brittiskt musikprogramm. Han listade den musikstil jag avdyrkade just då.
Jag kände igen standard reprtouaren i listan men Jethro Tull, Jag hade hört namnet men när jag såg dom där i sin ungdom så blev jag förtrållad. Jag får lägga till att dom har väldigt najs live frammträdanden.
Men det kom sig iallfall att jag lyssna på den här plattan av dom. En tvådelad koncept platta, som inte var meningen att vara en koncept platta.
Det är en väldigt jämn platta där nästan alla låtar har samma kvalité (inte hitvarning). Sjukt bra musik som alltid går ner som smör i min bok. Vad ska man säga, 70-talet i england hade något av det mest fantastiska mucicerandet som någonsin gjorts!
Bästa låtarna:
Aqualung
Cross-Eyed Mary
Mother Goose
Up To Me
My God
Hymn 43
Locomotive Breath
Wind Up
/P
Skiva #18
Denna skiva har inprincip kommit upp varje dag men jag har inte skrivit om den. Jag hade igentligen fantiserat om ett monster inlägg med alla skivor av den här gruppen för om de är några som trycker på rätt knappar är de dom här grabbarna. Men nu tar vi deras tungviktare så länge, lista ut en titel mer än jag och du får en femma.
Amputechture av The Mars Volta (2006)
Deras influenser? Bra fråga för dom är många, dom rotar sig i punk och bland annat dub men dom är så mycket mer.
Vad dom gör i det här bandet är vad jag ser som en blanding av: Salsa musik, King Crimson, Jazz och något annat som saknar mänsklig puls.
Ett återkommande fenomen i deras musik vad jag märkt av är att dom kan lägga en ganska svängig melodi på tillexempel gitarren sedan gå lös på ett gäng trummor, blåsinstrument och effekter.
Det är harmoniskt men också en väldig röra.
Men med tanke på hur de spelar in sina skivor så är det inte kosntigt att det blir lite hur som hällst.
När de spelar in så är det grundaren Omar Rodríguez Lopez (gitarristen) som skriver allt och ger bara sen riktlinjer åt de övriga musikerna samt ett stycke noter som de ska följa blint, tydligen ska ingen höra den slutgiltiga produkten förräns den värkligen är klar.
Det finns hur mycket som hällst att säga om The Mars Volta men jag får lägga band på mig och fokusera på skivan en stund.
De här var den första skivan jag hörde med dom, jag höll på att ramla ur stolen efter det ganska lugna introt som gick över till spår nummer två som brakar låss med en jävla storm.
Jag satt bara och undrade; kan man göra så här? är det så här det låter i en dåres huvud?
Många frågor gick men det enda jag visste i slutändad var att jag avgudade den här musiken.
Sångaren Cedric Bixler-Zavala har ett jävligt skönt register också, med hjälp av produktion gör dom honom till en perfekt och obetalbar del av produktionen. Folk i min umgängeskrets brukar klaga på honom över hans stil, vad finns det att inte gilla?? Han är fenomenal!!
Deras keyboardist lägger ett riktigt sjukt keybord solo som ni bör försöka hitta på skivan, de blir roligare om ni försöker hitta det själva. Men vill ni prova något lite annorlunda och gillar salsa gung då ska ni prova dom här grabbarna, jag har aldrig blivit besviken pch har kommit till att äga större delen av deras disco.
Jag ska också se dom nu i november vilket kommer bli helt galet och jag är lite för peppad!
Det är min plikt att skriva om deras andra skivor så de kommer sinom tid, håll tillgodo så länge.
Bästa låtarna:
Tetragrammaton
Vermicide
Meccamputechture
Asilos Magdalena
Viscera Eyes
Day Of The Baphomets
/P
Amputechture av The Mars Volta (2006)
Deras influenser? Bra fråga för dom är många, dom rotar sig i punk och bland annat dub men dom är så mycket mer.
Vad dom gör i det här bandet är vad jag ser som en blanding av: Salsa musik, King Crimson, Jazz och något annat som saknar mänsklig puls.
Ett återkommande fenomen i deras musik vad jag märkt av är att dom kan lägga en ganska svängig melodi på tillexempel gitarren sedan gå lös på ett gäng trummor, blåsinstrument och effekter.
Det är harmoniskt men också en väldig röra.
Men med tanke på hur de spelar in sina skivor så är det inte kosntigt att det blir lite hur som hällst.
När de spelar in så är det grundaren Omar Rodríguez Lopez (gitarristen) som skriver allt och ger bara sen riktlinjer åt de övriga musikerna samt ett stycke noter som de ska följa blint, tydligen ska ingen höra den slutgiltiga produkten förräns den värkligen är klar.
Det finns hur mycket som hällst att säga om The Mars Volta men jag får lägga band på mig och fokusera på skivan en stund.
De här var den första skivan jag hörde med dom, jag höll på att ramla ur stolen efter det ganska lugna introt som gick över till spår nummer två som brakar låss med en jävla storm.
Jag satt bara och undrade; kan man göra så här? är det så här det låter i en dåres huvud?
Många frågor gick men det enda jag visste i slutändad var att jag avgudade den här musiken.
Sångaren Cedric Bixler-Zavala har ett jävligt skönt register också, med hjälp av produktion gör dom honom till en perfekt och obetalbar del av produktionen. Folk i min umgängeskrets brukar klaga på honom över hans stil, vad finns det att inte gilla?? Han är fenomenal!!
Deras keyboardist lägger ett riktigt sjukt keybord solo som ni bör försöka hitta på skivan, de blir roligare om ni försöker hitta det själva. Men vill ni prova något lite annorlunda och gillar salsa gung då ska ni prova dom här grabbarna, jag har aldrig blivit besviken pch har kommit till att äga större delen av deras disco.
Jag ska också se dom nu i november vilket kommer bli helt galet och jag är lite för peppad!
Det är min plikt att skriva om deras andra skivor så de kommer sinom tid, håll tillgodo så länge.
Bästa låtarna:
Tetragrammaton
Vermicide
Meccamputechture
Asilos Magdalena
Viscera Eyes
Day Of The Baphomets
/P
skiva #17
för att bevisa att jag också läser tidningen (iallafall SvDs kultur tidning) så tar vi en skiva som inte är nyhetsaktuell men iallafall personen ifråga. Den store romantik poeten Leonard Cohen, för idag förstår ni fyller han 75 år. Vad är då inte merp assande en hans senaste live skiva inspelade i London 2008.
Live In London av Leonard Cohen (2008)
Leonard Cohen, myten bakom den omtalad och sönderspelade låten på idol; Hallelujah. Men det är mycket mer från den här artisten som är av högsta tänklbara kvalité.
Jag känner inte till han väl, han har i sin karriär släppt 10 studio album med växlande kvalité antar jag. Men jag såg affichen för hans live show som har samma motiv som omslaget på skivan ock tänkte; Jävlar vilken ball gubbe. Sedan fick jag vet av min pappa att man ska defentift kolla upp honom.
Så jag tog den här skivan som mjukstart, live brukar oftast vara en slags best off, och jag gjorde helt rätt. Han är en ruskigt bra live artist så risken är nu att jag blir besviken på honom i studiomiljö.
Det här måste också vara hans ultimata "best off" för de finns ingen låt som faller.
En riktig hångel-middag platta, vem som har sånna nuförtiden...
Men helt klar hög mysfaktor. Har man hört Imogean Heap eller kanske Jeff Buckley sjunga Halleluja kommer man inte bli besviken på det här, min slutsats är att han defentift är bättre. Han är jävligt "easy listening" så ta för er av han i vilket medium ni nu än känner för.
Bästa låtarna:
Dance Me To The End Of Love
The Future
Ain't No Cure For Love
Bird On The Wire
Everybody Knows
Suzanne
The Gypsy's Wife
Boogie Street
Hallelujah
I'm Your Man
Take This Waltz
/P
Live In London av Leonard Cohen (2008)
Leonard Cohen, myten bakom den omtalad och sönderspelade låten på idol; Hallelujah. Men det är mycket mer från den här artisten som är av högsta tänklbara kvalité.
Jag känner inte till han väl, han har i sin karriär släppt 10 studio album med växlande kvalité antar jag. Men jag såg affichen för hans live show som har samma motiv som omslaget på skivan ock tänkte; Jävlar vilken ball gubbe. Sedan fick jag vet av min pappa att man ska defentift kolla upp honom.
Så jag tog den här skivan som mjukstart, live brukar oftast vara en slags best off, och jag gjorde helt rätt. Han är en ruskigt bra live artist så risken är nu att jag blir besviken på honom i studiomiljö.
Det här måste också vara hans ultimata "best off" för de finns ingen låt som faller.
En riktig hångel-middag platta, vem som har sånna nuförtiden...
Men helt klar hög mysfaktor. Har man hört Imogean Heap eller kanske Jeff Buckley sjunga Halleluja kommer man inte bli besviken på det här, min slutsats är att han defentift är bättre. Han är jävligt "easy listening" så ta för er av han i vilket medium ni nu än känner för.
Bästa låtarna:
Dance Me To The End Of Love
The Future
Ain't No Cure For Love
Bird On The Wire
Everybody Knows
Suzanne
The Gypsy's Wife
Boogie Street
Hallelujah
I'm Your Man
Take This Waltz
/P
Skiva #16
The Resistance av Muse (2009)
En uppföljare på Black Holes And Revelations? svårslaget? JA, men kan dom ha lyckats?
När jag fick den idag kunde jag inte hejda mig och började strecklyssna den direkt och t.om följa med i texthäftet. Jag tror man ska lyssna på den här skivan med ett väldigt öppet hjärta, annars kan det bli knasigt.
Jag var ivrig och väntade mig riktigt najs ös i gammal anda. Men den här skivan tar en lite annan riktning, vilket var en besvikelse till en början men nu ett par lyssningar senare har de börjat jämna ut sig och man tar en annan infallsvinkel till den.
Det är utan att tveka en ganska lugn och symfonisk platta, vilket alltid har varit inslag i muse musik men här har det helt klart tagit över. Kanske var dom lite trötta på det gammla?
Tolka mig inte fel, det riktigt stinker muse om plattan men den är lite annorlunda.
Dom har även visat att dom är ritkiga Queen fans på Unitet States of Eurasia/Colateral Damage som är jävligt roligt att lyssna på. Även en tre dels Sympfoni som skivan avslutas med är riktigt avslappnade att lyssna på, riktigt pompös.
Den är väldigt poppig också, men det har dom väll alltid varit? Jag inbillar mig att det är mer än vanligt. Kan va avsaknad av deras riktigt skrikiga dist dom har använt förr. Som slutsats på soundet är det väll det jag mest saknar i ljudbilden överlag.
Det enda stället plattan riktigt faller platt är låten Undisclosed Desires som är på tok för MTV pop/RNB för mig. Men annars bra skiva, jag ångrar inte köpet alls! Provlyssna den vettja.
Bästa låtarna:
Uprising
Resistance
United States Of Eurasia / Colateral Damage
Unnatural Selection
MK Ultra
Exogenesis: Symphony Part 1 (overture)
Exogenesis: Symphony Part 2 (Cross-Pollination)
/P
Tomten kommer tidigt i år!
Efter en måttligt seg dag i plugget så kommer man hem till en liten lapp där det står att man ska hämta paket! Prisad vare Ginza! Nu har bilioteket utökats.
Skivlistan:
Muse - Origin Of Symmetry
Muse - Absolution
Muse - Black Holes And Revelations
Muse - The Resistance
Porcupine Tree - Deadwing
Porcupine Tree - Fear Of A Blank Planet
Porcupine Tree - The Incident
Mars Volta - De-loused In The Comatorium
Mars Volta - Bedlam In Goliath
De var helt enkelt dags att äga större delen av artisternas kollektion, så bra musik bör man helt enkelt köpa.
Som ni ser har jag de splitternya muse och porcupine tree plattorna med i listan, så inlägg om dom kommer så fort jag lyssnat in dom. Tills dess ska jag slå mig ner och njuta av dom till det yttersta.
/P
Skivlistan:
Muse - Origin Of Symmetry
Muse - Absolution
Muse - Black Holes And Revelations
Muse - The Resistance
Porcupine Tree - Deadwing
Porcupine Tree - Fear Of A Blank Planet
Porcupine Tree - The Incident
Mars Volta - De-loused In The Comatorium
Mars Volta - Bedlam In Goliath
De var helt enkelt dags att äga större delen av artisternas kollektion, så bra musik bör man helt enkelt köpa.
Som ni ser har jag de splitternya muse och porcupine tree plattorna med i listan, så inlägg om dom kommer så fort jag lyssnat in dom. Tills dess ska jag slå mig ner och njuta av dom till det yttersta.
/P
Skiva #15
Då fortsätter vi följetången...
Viva la Vida av Coldplay (2008)
Jag kommer ihåg att jag laddade hem en live konsert med Coldplay gjord utanför BBC huset i England, där spelade dom en blandning av gammla låtar och låtar från deras kommande skiva vid namn Viva La Vida. Det var absolut fullsmockat utanför, så det var en rätt cool spelning i sin egen bemärkelse.
X&Y var en riktigt bra platta så att höra nytt från Coldplay var man riktigt taggad på.
Sommaren 2008 var jag i Californien och inne på Amoeba records store i L.A och tog jag min chans att knipa skivan (och självklart något anant fint när man väl var i den anrika butiken). Sen när vi reste runt i bilen varvade den skivan väldigt bra, det blev snabbt meningsskiljaktigheter i bilen. Mina systrar ville hela tiden byta till viva la vida och lyssna på den i repeat, vilket i min bok är riktigt fånigt. Men man lyssnade in den väl för att sen lägga den på hyllan i någon vecka innan man tog fram den igen. Allt det där om att de rippad Satriani stämmer nästan på achord nivå men är orelevant för mig, han får se det som en hyllning eller något. Bra skiva, får se om coldplay kan vi alla grammisar igen med nästa skiva?
Bästa låtarna:
Life In Technicolor
Cemeteries Of London
42
Lovers In Japan/Reign Of Love
Yes
Violet Hill
/P
Viva la Vida av Coldplay (2008)
Jag kommer ihåg att jag laddade hem en live konsert med Coldplay gjord utanför BBC huset i England, där spelade dom en blandning av gammla låtar och låtar från deras kommande skiva vid namn Viva La Vida. Det var absolut fullsmockat utanför, så det var en rätt cool spelning i sin egen bemärkelse.
X&Y var en riktigt bra platta så att höra nytt från Coldplay var man riktigt taggad på.
Sommaren 2008 var jag i Californien och inne på Amoeba records store i L.A och tog jag min chans att knipa skivan (och självklart något anant fint när man väl var i den anrika butiken). Sen när vi reste runt i bilen varvade den skivan väldigt bra, det blev snabbt meningsskiljaktigheter i bilen. Mina systrar ville hela tiden byta till viva la vida och lyssna på den i repeat, vilket i min bok är riktigt fånigt. Men man lyssnade in den väl för att sen lägga den på hyllan i någon vecka innan man tog fram den igen. Allt det där om att de rippad Satriani stämmer nästan på achord nivå men är orelevant för mig, han får se det som en hyllning eller något. Bra skiva, får se om coldplay kan vi alla grammisar igen med nästa skiva?
Bästa låtarna:
Life In Technicolor
Cemeteries Of London
42
Lovers In Japan/Reign Of Love
Yes
Violet Hill
/P
Skiva #14
Idag blev jag sugen på att skriva om lite populärkultur skiva #14 och #15 kommer vara något ur det facket. Om jag inte slirar in på fel spår förståss...
Only By The Night av Kings Of Leon (2008)
Jag minns året 2008, min syster har sällan något att komma med i musikväg. hon frågar mest mig, och en gång bad hon mig kolla upp ett band som hette Kings Of Leon.
Vid första anblick var dom inget särskilt tyckte jag, men satt man och slölyssnade på dom en längre tid satte dom sig på hjärnan och dom har återkommit i lurarna flertalet gånger efter det. Det här är ganska bra populärkulturmusik i min bok.
Dom kom onekligen långt med den här skivan, man kanske borde kolla deras tre föregående alster och se om de är något att ha?
Men sen kom 2009 och då jävlar var dom coola med "deras nya hitlåt Sex On Fire". Eller hur var det reklamen gick? Igentligen vet jag inte varför jag skriver om den här skivan, vid de här laget har väll alla hört den. Men den är ganska bra så varför inte? Folk kanske har missat dom bra låtarna och sitter med Sex On Fire lite för mycket på spotify.
Bästa låtarna:
Closer
Manhattan
Revelry
Notion
Be Somebody
Cold Desert
/P
Only By The Night av Kings Of Leon (2008)
Jag minns året 2008, min syster har sällan något att komma med i musikväg. hon frågar mest mig, och en gång bad hon mig kolla upp ett band som hette Kings Of Leon.
Vid första anblick var dom inget särskilt tyckte jag, men satt man och slölyssnade på dom en längre tid satte dom sig på hjärnan och dom har återkommit i lurarna flertalet gånger efter det. Det här är ganska bra populärkulturmusik i min bok.
Dom kom onekligen långt med den här skivan, man kanske borde kolla deras tre föregående alster och se om de är något att ha?
Men sen kom 2009 och då jävlar var dom coola med "deras nya hitlåt Sex On Fire". Eller hur var det reklamen gick? Igentligen vet jag inte varför jag skriver om den här skivan, vid de här laget har väll alla hört den. Men den är ganska bra så varför inte? Folk kanske har missat dom bra låtarna och sitter med Sex On Fire lite för mycket på spotify.
Bästa låtarna:
Closer
Manhattan
Revelry
Notion
Be Somebody
Cold Desert
/P
Skiva #13
Aftonbladet gav mig precis den strålande nyheten att Rammstein kommer till stockholm i Februari 2010, då kommer pappa bli glad. Då är det itne mer en rätt att jag ger er en skiva från den tyska fabriken?
Sehnsucht av Rammstein (1997)
Jag såg dom först på det gammla tvprogrammet voxpop och tyckte dom var häftiga men jag började inte gilla dom på riktigt förräns jag såg filmen The Matrix när den kom ut på bio och köpte soundtracket så fort jag lämnat salongen. Då var min och pappas favoritlåt Du hast en lång tid framöver, sen började vi utforska deras växande katalog.
Den här skivan var den första man riktigt nötte sönder innan jag gick tillbaka i tiden till skivan herzelied. Jag kommer ihåg att vi var helt lamslagna, vi hade aldrig hört så koncistent marchtaktmusik, jag är säker på att industri gangern har mer av samma vara men vi var inte så nyfikna. Men vi tyckte iallafall att Rammstein var det hårdaste vi hört. Nu många år senare kan man fortfarande sätta in deras skivor i spelaren och känna samma känsla som då, Rammstein är en dos av maskineri världen behöver för att fungera.
En övrig kul notis just för att dom sjunger på tyska är lyriken lite mystisk, tur som kan min far tyska så jag minns än idag hur han brukade energiskt berätta för mig vad dom sa i låten menden enthusiasm som man sällan hittar. Sehnsucht betyder förövrigt längtan, sug på den karamellen.
Bästa låtarna:
Sehnsucht
Engel
Bestrafe Mich
Du Hast
Bück Dich
Spiel Mit Mir
Eifersucht
/P
Sehnsucht av Rammstein (1997)
Jag såg dom först på det gammla tvprogrammet voxpop och tyckte dom var häftiga men jag började inte gilla dom på riktigt förräns jag såg filmen The Matrix när den kom ut på bio och köpte soundtracket så fort jag lämnat salongen. Då var min och pappas favoritlåt Du hast en lång tid framöver, sen började vi utforska deras växande katalog.
Den här skivan var den första man riktigt nötte sönder innan jag gick tillbaka i tiden till skivan herzelied. Jag kommer ihåg att vi var helt lamslagna, vi hade aldrig hört så koncistent marchtaktmusik, jag är säker på att industri gangern har mer av samma vara men vi var inte så nyfikna. Men vi tyckte iallafall att Rammstein var det hårdaste vi hört. Nu många år senare kan man fortfarande sätta in deras skivor i spelaren och känna samma känsla som då, Rammstein är en dos av maskineri världen behöver för att fungera.
En övrig kul notis just för att dom sjunger på tyska är lyriken lite mystisk, tur som kan min far tyska så jag minns än idag hur han brukade energiskt berätta för mig vad dom sa i låten menden enthusiasm som man sällan hittar. Sehnsucht betyder förövrigt längtan, sug på den karamellen.
Bästa låtarna:
Sehnsucht
Engel
Bestrafe Mich
Du Hast
Bück Dich
Spiel Mit Mir
Eifersucht
/P
Skiva #11
Sitter i skolan och är flitig. Rätt krydda i den soppan blir lite riktigt tunga franska grejer. Som jag lovade, fler inlägg denna dag.
(Cross) av Justice (2007)
Året var 2007 och jag var helt våt bakom öronen när det kom till electro och annan klubb orienterad musik. Tur som hade jag min vän Milad (Dj M.O.D) som kunde vägleda mig i den djungeln av remixes och allt vad det nu var. Jag hade svårt för de formatet men man kunde hitta bra musik om man orkade leta sig igenom allt.
Tur var att han gav gav mig en artist som lanserade musik i ett format som jag förstod (jag vet att olika DJs släpper skivor och så men jag var en färsking så lev med mig).
Man blev för introducerad till deras hitlåt D.A.N.C.E som gick på MTV, men när man fick lyssna på hela skivan och fick en riktigt fet käftsmäll av den stenhårda elektron dom levererade. Man blev helt mållös, dom öppnade en ny värld för mig i klubb musik. Förvisso har jag inte hittat så många som klår dom men några artister har man börjat upskatta iallafall.
Men har man bara hört D.A.N.C.E så rekommenderar jag att man lyssnar på den här skivan, ni kommer inte bli besvikna.
Bästa låtarna:
Genesis
Let There Be Light
Phantom
Phantom Pt. 2
DVNO
Stress
Waters Of Nazareth
/P
(Cross) av Justice (2007)
Året var 2007 och jag var helt våt bakom öronen när det kom till electro och annan klubb orienterad musik. Tur som hade jag min vän Milad (Dj M.O.D) som kunde vägleda mig i den djungeln av remixes och allt vad det nu var. Jag hade svårt för de formatet men man kunde hitta bra musik om man orkade leta sig igenom allt.
Tur var att han gav gav mig en artist som lanserade musik i ett format som jag förstod (jag vet att olika DJs släpper skivor och så men jag var en färsking så lev med mig).
Man blev för introducerad till deras hitlåt D.A.N.C.E som gick på MTV, men när man fick lyssna på hela skivan och fick en riktigt fet käftsmäll av den stenhårda elektron dom levererade. Man blev helt mållös, dom öppnade en ny värld för mig i klubb musik. Förvisso har jag inte hittat så många som klår dom men några artister har man börjat upskatta iallafall.
Men har man bara hört D.A.N.C.E så rekommenderar jag att man lyssnar på den här skivan, ni kommer inte bli besvikna.
Bästa låtarna:
Genesis
Let There Be Light
Phantom
Phantom Pt. 2
DVNO
Stress
Waters Of Nazareth
/P
Skiva #10
Jag känner mig på riktigt bra skirvar humör och musiken är överallt, finnns risk för fler inlägg idag.
Camel av Camel (1973)
Den första skivan från Proggmonstret vid namn Camel med gitarrguden Andrew Latimer vid rodret. Kan de bli dåligt? NEJ!
Dom kom att släppa mång skivor efter denna och många förbannat bra. Men vi börjar vid roten, den här skivan är inte speciellt "proggig" i referens till deras senare skivor. Men man hör var dom började och det är riktigt lovande. Mycket jazz och väldigt easy listening, deras balader utöver hela karriären är fenomenala och dom kommer finnas här på Fonogram för eller senare.
Man kan säga att dom faller lite i samma fack som sena Pink Floyd, proggigt men aldrig särskilt konstigt, så bli inte avskärckta. Engelsmännen har alltid varit stora i musikens värld för allt dom gjort, men deras största manifestation var onekligen proggen på 70-talet. Camel var med där och skrev historia utan att tveka.
Bästa låtarna:
Slow Yourself Down
Mystic Queen
Six Ate
Seperation
Never Let Go
Curiosity
/P
Camel av Camel (1973)
Den första skivan från Proggmonstret vid namn Camel med gitarrguden Andrew Latimer vid rodret. Kan de bli dåligt? NEJ!
Dom kom att släppa mång skivor efter denna och många förbannat bra. Men vi börjar vid roten, den här skivan är inte speciellt "proggig" i referens till deras senare skivor. Men man hör var dom började och det är riktigt lovande. Mycket jazz och väldigt easy listening, deras balader utöver hela karriären är fenomenala och dom kommer finnas här på Fonogram för eller senare.
Man kan säga att dom faller lite i samma fack som sena Pink Floyd, proggigt men aldrig särskilt konstigt, så bli inte avskärckta. Engelsmännen har alltid varit stora i musikens värld för allt dom gjort, men deras största manifestation var onekligen proggen på 70-talet. Camel var med där och skrev historia utan att tveka.
Bästa låtarna:
Slow Yourself Down
Mystic Queen
Six Ate
Seperation
Never Let Go
Curiosity
/P
Skiva #9
Jag försökte va en flitig pojk och plugga nu på kvälls timmarna och en sak har jag defentift lärt mig. Om man vill lyssna på musik medans man pluggar måste det var något riktigt sönderlyssnat som du kanske stampar takten till eller något du inte tar någon större notis till som ett surr i bakgrunden. Däremot en platta som fångar intresse och du börjar "luslyssna" är en riktigt dålig idé... Så det är dags igen att berätta om en skiva.
Live At The Apollo Volume II av James Brown (1967)
James Brown vad mer behöver man säga? En sann legend med riktig känsla. Det här som ni ser är Volume 2, hans första inspelning på The Apollo i Harlem 1963 blev så lyckad så han gjorde om det. Det finns även en volym 3 som tydligen ska vara jävligt bra men jag har inte letat fram den ännu, det är "work in progress".
Men åter till skivan i fråga...
En sann talang på scen och en jävla röst som han klämmer varenda unns av kraft ur. Om man har sett lite klipp från den gammla goda tiden (tillexempel på tuben) så ser man den energin han levererade live. Jag kan igentligen inte säga så mycket om James Brown för sanningen är att jag inte kan så mycket om han eller hanns musik förutom att jag tycler den här skivan är helt fantiastisk. En riktig live skiva som rankar med den absoluta toppen. Lyssna på den!
Bästa låtarna:
Think
Kansas City
Sweet Soul Music
It's A Man's Man's Man's World
Caravan
Bring It Up
Let yourself Go
There Was A Time
Please, Please, Please
/P
Live At The Apollo Volume II av James Brown (1967)
James Brown vad mer behöver man säga? En sann legend med riktig känsla. Det här som ni ser är Volume 2, hans första inspelning på The Apollo i Harlem 1963 blev så lyckad så han gjorde om det. Det finns även en volym 3 som tydligen ska vara jävligt bra men jag har inte letat fram den ännu, det är "work in progress".
Men åter till skivan i fråga...
En sann talang på scen och en jävla röst som han klämmer varenda unns av kraft ur. Om man har sett lite klipp från den gammla goda tiden (tillexempel på tuben) så ser man den energin han levererade live. Jag kan igentligen inte säga så mycket om James Brown för sanningen är att jag inte kan så mycket om han eller hanns musik förutom att jag tycler den här skivan är helt fantiastisk. En riktig live skiva som rankar med den absoluta toppen. Lyssna på den!
Bästa låtarna:
Think
Kansas City
Sweet Soul Music
It's A Man's Man's Man's World
Caravan
Bring It Up
Let yourself Go
There Was A Time
Please, Please, Please
/P
Skiva #8
Eftersom jag senast skrev om Porcupine Tree så påminnde jag mig själv om deras koppling till opeth och jobbet Steven Wilson gjorde på deras plattor. Så idag ska jag ge en av deras plattor lite ljus som just han medverkade på.
Damnation av Opeth (2003)
Historian som jag förstår den var att när det kom till att göra den här plattan hade dom den vanliga mixen i soppan som Opeth brukar ha; En hel del "hårda" låtar och "softa" låtar som dom brukar ha och blanda jävligt fint på sina skivsläpp. Men här bestämde dom istället att släppa två skivor, en mjuk och en hård. Den hårda var Deliverence och den mjuka Damnation. Många som inte blivit särskilt förtjusta i den hårda orienteringen i Opeths musik brukar ändå falla för den här skivan, säga vad man vill men Mikael Åkerfeldt är den vassaste kniven i lådan och kan utan tvekan skriva jävligt bra musik.
Här får dom verkligen smeka på med balladerna och deras jazzorienterade influenser, just deras trummis dom hade på den här plattan Martin Lopez* har riktigt fin känsla för den här typen av spel
De känns dock som att den här skivan glänser extra mycket för att dess bror (Deliverence) har ganska dålig produktion, som en god vänn sa till mig; den saknar tryck! Tolka mig inte fel, Damnation är en grymmt bra platta lika så Deliverence. Men jobbet Steven Wilson gjore på Damnation är fenomenalt. Helt klart borde folk som gillar den här plattan prova deras andra material, en god vänn till mig som jag lärde gilla den här plattan har börjat se de fina i deras andra musik. Så alla kan lära sig som tur är, prova du med! I min bok är alla Opeths plattor bra, det är mycket sagt jämtemot andra band.
Bästa låtarna:
Windopane
In My Time Of Need
Closure
Hope Leaves
To Rid The Diseas
Ending Credits
Martin Lopez*: Martin Lopez medverkade i Opeth mellan åren 1998-2005, innan han var tvungen att lämna Opeth på grund av problem med sin häsla och välbefinnande.
Damnation av Opeth (2003)
Historian som jag förstår den var att när det kom till att göra den här plattan hade dom den vanliga mixen i soppan som Opeth brukar ha; En hel del "hårda" låtar och "softa" låtar som dom brukar ha och blanda jävligt fint på sina skivsläpp. Men här bestämde dom istället att släppa två skivor, en mjuk och en hård. Den hårda var Deliverence och den mjuka Damnation. Många som inte blivit särskilt förtjusta i den hårda orienteringen i Opeths musik brukar ändå falla för den här skivan, säga vad man vill men Mikael Åkerfeldt är den vassaste kniven i lådan och kan utan tvekan skriva jävligt bra musik.
Här får dom verkligen smeka på med balladerna och deras jazzorienterade influenser, just deras trummis dom hade på den här plattan Martin Lopez* har riktigt fin känsla för den här typen av spel
De känns dock som att den här skivan glänser extra mycket för att dess bror (Deliverence) har ganska dålig produktion, som en god vänn sa till mig; den saknar tryck! Tolka mig inte fel, Damnation är en grymmt bra platta lika så Deliverence. Men jobbet Steven Wilson gjore på Damnation är fenomenalt. Helt klart borde folk som gillar den här plattan prova deras andra material, en god vänn till mig som jag lärde gilla den här plattan har börjat se de fina i deras andra musik. Så alla kan lära sig som tur är, prova du med! I min bok är alla Opeths plattor bra, det är mycket sagt jämtemot andra band.
Bästa låtarna:
Windopane
In My Time Of Need
Closure
Hope Leaves
To Rid The Diseas
Ending Credits
Martin Lopez*: Martin Lopez medverkade i Opeth mellan åren 1998-2005, innan han var tvungen att lämna Opeth på grund av problem med sin häsla och välbefinnande.
Skiva #7
Söndag är det idag och jag satt precis och lyssnade på en intervju med Steven Wilson på Planet Rock (the UK's classic rock station) där han snackar om den kommande Porcupine Tree plattan; The Incident.
Den är självklart förbeställd och konsertplåten är köpt så jag sitter bara tålmodigt och väntar...
Så länge kan jag ta upp en fin platta med dom!
Fear Of A Blank Planet av Porcupine Tree (2007)
Hur jag först kom i kontakt med Steven Wilson och PT var genom Opeths DVD Lamentations där han medverkade i inspelningen och prduktionen av deras dubbel CD release (Deliverence och Damnation). När Mikael Åkerfeldt talar väl om ett annat band på sin DVD då kan man inte annat än söka upp dom och provlyssna.
I regel brukar jag leta mig bakåt i "Discon" och börja från början, för att se utvecklingen. Men här gick jag på deras senaste släpp direkt, vilket just är Fear of a blank planet.
Kuriosan över namnet är att den är smått kopierad av en gammal Public Enemy skiva som betittlades med Fear of a black planet. Tydligen ska lyric temat stämma överens med Public Enemys men det har jag själv inte kollat upp.
Skivan i sig är en väldigt fint hanterad bit musik och meningsfull lyrik vilket ibland jag kan tycka är ganska orelevant. Men här kommer det till en koncept platta i högsta grad som handlar om hur ungdommen avväcklar sin nyfikenhet och sluter sig från omvärlden framför TV/datorn. Hela det temat är väldigt enkelt att följa i lyriken, inte kryptiskt på något vis. Den här skivan faller i mitt fack där jag sätter på den och måste lyssna på hela i ett svep och inte flippa runt bland låtarna, det är trotts allt en väldigt stämmningsfull skiva och det är så jag tror Steven Wilson avsåg att den skulle upplevas. Efter den här började jag leta mig bakåt i katalogen och hittade flera ädelstenar, vilka troligen kommer dyka upp här dom med som jag har lovat med nästan varje artist jag bifogat. Men först i tur blir nog deras kommande platta The Incident, de man fått provlyssna på webben låter fenomenalt! Njut av den här skivan i sin helhet gott folk! Ni kommer inte bli besvikna!
Bästa Låtarna:
Fear of A Blank Planet
My Ashes
Anesthetize
Sentimental
Way Out of Hrere
/P
Den är självklart förbeställd och konsertplåten är köpt så jag sitter bara tålmodigt och väntar...
Så länge kan jag ta upp en fin platta med dom!
Fear Of A Blank Planet av Porcupine Tree (2007)
Hur jag först kom i kontakt med Steven Wilson och PT var genom Opeths DVD Lamentations där han medverkade i inspelningen och prduktionen av deras dubbel CD release (Deliverence och Damnation). När Mikael Åkerfeldt talar väl om ett annat band på sin DVD då kan man inte annat än söka upp dom och provlyssna.
I regel brukar jag leta mig bakåt i "Discon" och börja från början, för att se utvecklingen. Men här gick jag på deras senaste släpp direkt, vilket just är Fear of a blank planet.
Kuriosan över namnet är att den är smått kopierad av en gammal Public Enemy skiva som betittlades med Fear of a black planet. Tydligen ska lyric temat stämma överens med Public Enemys men det har jag själv inte kollat upp.
Skivan i sig är en väldigt fint hanterad bit musik och meningsfull lyrik vilket ibland jag kan tycka är ganska orelevant. Men här kommer det till en koncept platta i högsta grad som handlar om hur ungdommen avväcklar sin nyfikenhet och sluter sig från omvärlden framför TV/datorn. Hela det temat är väldigt enkelt att följa i lyriken, inte kryptiskt på något vis. Den här skivan faller i mitt fack där jag sätter på den och måste lyssna på hela i ett svep och inte flippa runt bland låtarna, det är trotts allt en väldigt stämmningsfull skiva och det är så jag tror Steven Wilson avsåg att den skulle upplevas. Efter den här började jag leta mig bakåt i katalogen och hittade flera ädelstenar, vilka troligen kommer dyka upp här dom med som jag har lovat med nästan varje artist jag bifogat. Men först i tur blir nog deras kommande platta The Incident, de man fått provlyssna på webben låter fenomenalt! Njut av den här skivan i sin helhet gott folk! Ni kommer inte bli besvikna!
Bästa Låtarna:
Fear of A Blank Planet
My Ashes
Anesthetize
Sentimental
Way Out of Hrere
/P
